malle87

idag har jag tänkt..

vilken tillit man har till folk egentligen..
inte den där djupa tilliten som att man känner att man kan berätta saker på en djup nivå!
utan den där vardagliga tilliten.. men är inte den djupare egentligen?
jag menar, vi alla har väl följt med folk hem vi inte känner?
på efterfest, på filmtittning osv! Hur pass djup är inte den tilliten egentligen?
att man våga lita så pass mkt  på en person man inte känner o ändå följer med den hem,
att man våga ta sej dit, är inte det en ganska bra tillit vi människor ha egenltigen?
man kan lika gärna bli lurad! o utsatt för massa saker...

dessutom i ett förhållande måste man ju ha tillit till varandra..
men kanske på ett helt annat sätt i och för sej..
men man måste ändå ha tilliten för att det ska funka..
men den tilliten behöver man inte ha till en vän för att vänskapen ska funka?
men visst. man har ju alltid ngn man ha mer tillit till än ngn annan,
ngn som man anförtror sej åt..
men ändå ha man vänner som man inte anförtror sej åt
 och den vänskapen funkar ändå..?! handla inte det med om tillit då?
varför krävs det inte lika mkt tillit i vänskap som i kärlek? :S

anledning att jag kom o tänka på detta med tillit va när jag bara öppnade dörren innan..
o släppte in en gubbe som fixar i vårt duschrum..
även där gäller det tillit, att han verkligen kommer hit o gör sitt jobb!
Jag kunde lika gärna släppt in honom o det visade att han va här helt av en annan anledning..
men man litar ju på att han gör sitt jobb..det måste man juh..
litar på främlingar men svårare att lita på dom som står en närmst ibland?
men denna tilliten följer med i vardagen.. och man litar på folk..
men varför är det då så svårt att öppna sej helt för en person och säga saker,
när man ha så mkt tillit för främlingar i vardagen att man tom kan följa med dom hem?
Är inte den tilliten lika djup, men kanske ändå på en annan nivå?
eller hur ska man beskriva det? :S

Ja jag vet inte.. märkligt hur vi människor fungera egentligen..?!